Vad är ett spår?

Så snart någon eller något rör sig uppstår ett spår. Vi har på ett eller flera sätt påverkat terrängen, vare sig det är i skogen,på ett fält, i stadsmiljö eller inne i en byggnad.

Vi påverkar underlaget genom att störa ytskiktet och genom att vi lämnar partiklar efter oss. Även på ett betonggolv finns ett ytskikt av damm och partiklar som vi påverkar när vi sätter ner foten. När vi trampar ner växtlighet i ett spår så sätter vi igång en process där växtsaft frigörs och bakterier angriper växtsaften och brottytorna. Vi lämnar också ifrån oss doftpartiklar från skor och kläder, till exempel skofett och textilfibrer. För att sedan komplicera det ytterligare så sprider vi en mängd doftämnen omkring oss.

När man tar med i beräkningen att en del av denna vittring kan finnas kvar i flera veckor så finns det inte många terrängavsnitt som inte är genomkorsade av spår för hunden att upptäcka med sin fenomenala nos. I denna pyttipanna av dofter ska sedan hunden skilja ut och följa ett spår - spårläggarens och ingen annans.Det innebär att hunden ska bortse från alla andra dofter än spårläggarens egna. Hur hunden gör detta vet vi inte. Vi vet inte heller hur hunden uppfattar ett spår. Teorierna är många men så länge hunden inte själv kan berätta så kan vi inte bekräfta eller förkasta någon av dem.

Hur hunden väljer ut vilka doftmolekyler den ska följa vet vi inte utan vi får nöja oss med att hunden kan - om vi utbildar den rätt. Som tur är för oss som intresserar oss för spår har vi alla, människor och djur, vår individuella vittring som hunden kan följa bland hundratals andra och betydligt färskare dofter. Vår vittring, både människors och djurs, består av hudflagor som lossnar,bakterieaktivitet på hudflagorna, fettsyror och urinämnen som utsöndras genom huden och säkerligen fler ämnen därtill.

Nu avsätter vi ju inte bara spår där vi sätter ner fötterna .En del av fettsyrorna och urinämnena tränger igenom våra skor, en del av hudflagorna passerar ut nertill på byxorna men en stor del ger sig iväg uppåt och driver iväg med vinden från fotstegen. Längs med kroppen finns en uppvind som beror på temperaturskillnaden mellan kroppen och den omgivande luften. Uppvinden stiger ibland mer än en meter upp över våra huvuden och doftpartiklarna kan sedan driva iväg långt med vinden. Sammansättningen av doftpartiklarna blir inte likadan intill fotstegen som några meter bort eftersom de tyngsta partiklarna faller ner först. Spåret kan alltså vara ganska brett, sett från hundens synpunkt, och den mesta människovittringen kan ligga långt från fotstegen.

Vittringen från ett spår kan finnas kvar länge. I ett försök vägde en forskare ett fingeravtryck på en glasskiva. Ett fingeravtryck består mest av fettsyror. Efter tolv timmar återstod tre fjärdedelar av fingeravtryckets vikt och efter 25 dygn fanns 35 procent kvar. Det är alltså inte spårets ålder i sig som gör det svårt för hunden att följa ett äldre spår, utan hur sammansättningen av fettsyror förändras. Omättade fettsyror bryts ner och omvandlas till mättade. Sammansättningen förändras och efter en tid luktar ett spår inte likadant som när samma spår var färskt.

Många spårhundar som tränas för tävling följer vittringen av förändringarna när växter bryts ner eller ytskiktet förändras. Det görs att de hundarna får problem med korsande spår, vare sig det varit människor eller djur som korsat spåret. Nedbrytningen av växtdelar luktar likadant vare sig det är en människa eller en älg som orsakat skadorna på växterna. Däremot reagerar en hund som utbildats att följa en specifik doft inte för korsande spår eller andra störningar.

Att vittringen förändras över tiden kan ställa till det för vilken hundförare som helst. När man arbetar med smellern som signal till hunden om vilket spår den ska följa, måste man ta upp en doft som är ungefär lika gammal som spåret. Jag har själv gjort ett antal misstag. I början försökte jag använda spårläggarens mössa som smeller.Jag tyckte att den borde lukta mycket.Och det gjorde den säkert, men den luktade inte likadant som spåret. Hunden hade stora problem med att koppla ihop mössan med spåret. En annan gång hade vi lagt ett spår i skogsterräng. Spåret fick ligga i fyra veckor. Spårläggare fick skapa en ny smeller genom att krama en kompress i handen en stund. Samma effekt: hunden markerade spåret men hade problem med att identifiera det med smellern. Spåret och smellern luktade helt enkelt inte likadant. När jag väl uppmanade hunden att följa spåret hade hon inga problem med det även om det gick långsamt.

Både hundförare och spårläggare måste alltså vara mycket noggranna med planeringen av spår. Om syftet är att träna terrängskiften från till exempel gräs till asfalt och tillbaka till gräs, så räcker det inte med att bara korsa en väg. Sulorna på spårläggarens skor är täckta av växtsaft och det tar en stund att slita bort, kanske 25-30 meter, och så länge finns doften av växtsafter kvar i spåret. För att vara säker på att hunden följer människovittringen och inte lukten av skadade växter bör spåret gå en längre sträcka på vägen.

Den här hemsidan handlar bara om trailing, eller mantrailing, där hunden följer den ursprungliga människovittringen som presenterats med hjälp av en smeller. Det är bara den hunden som blir spårsäker, alltså inte byter över till ett färskare eller mer intressant spår.

Avdriften

Vittringen från spårläggaren finns alltså inte bara i fotstegen eller på de växter och föremål som spårläggaren strukit emot. Doftmolekylerna "släpper" från marken och driver iväg med vinden tills något stoppar dem. Hur långt de driver iväg beror på vind, temperatur, lufttryckoch terrängens beskaffenhet. På så sätt kan spåret bli ganska brett, ibland ett antal meter även om inte vittringen är exakt den samma vid fotstegen som i kanten av avdriften. Vid svag vind, låg temperatur och ojämnt underlag driver vittringen inte så långt.

Ju äldre spåret blir, desto mer av vittringen driver iväg. Om det då finns hinder för avdriften, till exempel en rännstenskant eller högre gräs en bit bort så fastnar en stor del av avdriften där och det verkar som om vittringen från spårläggaren kan vara starkare där än vid själva fotstegen. Hunden följer spåret där vittringen är starkast. Att tvinga hunden att gå vid fotstegen i stället för där det luktar mest är ett lydnadsmoment, inte att hunden spårar.

Sen finns det natuligtvis hundar som är "lata" (inte så motiverade att spåra) och nöjer sig med att ha någorlunda koll på var spåret ligger. De rör sig inom hela områdetdär spårvittringen finns men löper också risken att gå över vinklar eller missa föremål i spåret. Om man bara tränar en typ av spår utan att variera sig kan hunden helt enkelt tycka att det är tråkigt. Den har tid och ork över för att intressera sig för en massa annat längs spåret.

Spårförflyttning

Beroende på vindriktning följer hunden vittring från marken eller vindburen vittring direkt från spårläggarens kropp. Under normala förhållande i vår del av världen så är spårläggarens kropp varmare än den omgivande luften. Den varma luften närmast kroppen stiger i en plym över huvudet, fångas av vinden och driver iväg. Det kan röra sig om så mycket som 40 liter luft per sekund som stiger med en hastighet av upp till två meter per sekund.Vi känner inte att det blåser längs kroppen eftersom vi alltid levt med det, men hunden hittar spåren av det.

Beroende på vind och terräng kan vittringen transporteras långt, ibland mer än en kilometer och det går fort. Om det blåser cirka fem sekundmeter tar det bara cirka tre minuter för vittringen att (teoretiskt) förflytta sig en kilometer. Naturligtvis tunnas vittringen ut längs vägen och det är bara få hundar som markerar vittringen på så långa avstånd.

Så småningom faller doftmolekylerna till marken och bildar ett spår, men molekylsammansättningen är inte densamma som vid fotstegen. Hunden lär sig att välja "nyckelmolekyler" som omfattar både lättare och tyngre för att kunna hålla ihop spåret och koppla ihop spåret med smellern.

Hitta spåret

För oss människor med våra primitiva luktorgan kan det vara svårt att ta reda på vart vittringen tar vägen. Men vi behöver veta det så att vi inte felaktigt korrigerar hunden när den verkligen följer vittringen, men inte just där vi trodde att vittringen skulle finnas.

Både hundförare och spårläggare behöver lära sig vad som händer vid olika vindar och i olika slags terräng. Särskilt i stadsmiljö kan vindarna ställa till det rejält. En liten plastflaska med talk i fickan är då ett viktigt verktyg för hundförarens utbildning.

Kroppstalk fungerar alldeles utmärkt,liksom byggkalk. Man köper det i ganska stora förpackningar som kan vara lite ohanterliga men jag brukar använda mig av gamla droppflaskor för ögondroppar som jag fyller med talk. De är också lätta att alltid ha med sig i fickan.

Det finns också rök att köpa, sådan som ventilationstekniker använder för att kontrollera rörens täthet. Röken finns i olika former och kan vara lite besvärligare att hantera. Den fungerar bäst för att kontrollera vinden över större ytor.

Jag har använt mig av både rök och talk när jag velat undersöka varför hunden gjort något som överraskat mig, till exempel gått långt vid sidan av spåret eller oväntat haft problem vid vissa punkter. Oftast har det då visat sig att hunden gjort helt rätt därför att vittringen samlats vid kanten av gräs eller vid en trottoarkant. Det går också att lägga rök under vatten för att se var den kommer upp till ytan så att vinden kan få tag i den. Troligen beter sig vittringen likadant.

Ibland har resultatet varit överraskande. Vid ett tillfälle, det var några grader kallt med svag vind, följde Lira ett spår närmare en meter upp på en husvägg. Jag trodde inte på att spåret gick där uppe men när hunden kom till en vinkel följde hon den och fortsatte ett helt normalt spår. Efteråt släppte jag ut lite rök vid spåret. Röken sögs in mot den varmare väggen och steg på grund av temperaturskillnaden mellan väggen och luften. Spåret fanns där Lira hade sin nos. Utan röken hade jag fortsatt att tro att hunden lämnat spåret och sysslade med något annat. Här var verkligen röken ovärderlig för mitt förtroende för hunden.

Det behövs inte stora förändringar av underlaget för att vittringen från spåret ska dra iväg, tunnas ut eller samlas: en grästuva, en buska, ett hjulspår kan räcka. Skillnaderna i koncentration av vittringen förklarar en hel del av hundens beteende i spåret.

Ofta är det omöjligt för hundföraren att bedöma vad som händer med vittringen. Vid ett tillfälle när Lira och jag spårade i Malmö gick spåret över en stor gatukorsning. Det blåste kraftigt från höger längs gatan. Spåret gick i kanten av ett övergångsställe så jag visste exakt var det gick, men Lira följde spåret nästan en halv meter vid sidan om, på vindsidan om spåret. Jag trodde att hon växlat över till ett annat spår men när hon sedan följde spåret i en vinkel visste jag att det inte var det som var felet. När vi avslutat spåret gick jag tillbaka till övergångsstället med rök för att kontrollera. Allra närmast marken,där Lira hade nosen, rörde sig vinden, och vittringen, rakt emot den förhärskande vinden.

En av hundförarens viktigaste uppgifter är att läsa terrängen och försöka förutse hur hunden kommer att reagera. Det är inte säkert att vinden beter sig likadant där vi har ansiktet, 1,5-2 meter över marken, som där hunden har nosen. Turbulensen uppträder kanske bara på mycket låg höjd. Ett tydligt exempel kan vara när spåret går i blåbärsris eller ljung. Sedd uppifrån bildar växtligheten en jämn matta men nere vid marken bildas det gångar mellan de enskilda tuvorna och i de gångarna smiter vinden och vittringen iväg, ibland i 90 graders vinkel mot spårets riktning. Dessutom ser hundens beteende märkligt ut när den går och doppar nosen än här, än där för att hitta vittringen. Ovanför vittringen finns kanske ingen vittring utan hunden måste sticka ner nosen för att känna den.

Med tillräcklig erfarenhet av hur vittringen flyttar sig och samlas behöver vi som hundförare inte hela tiden tänka på om hunden gör rätt utan vi läser av terrängen automatiskt. Men det viktigaste är att hela tiden läsa av hunden rätt, att avgöra när hunden spårar, söker efter spåret eller gör något annat.