Spårläggaren

En erfaren och kunnig spårläggare är guld värd i spårdressyren. Det är hundföraren och spårläggaren som tillsammans utbildar hunden (och föraren). Utan en spårläggare som pratar samma språk som hundföraren och har en rejäl erfarenhet av hundar och kunskap om hur terrängen och vädret kan påverka spåret är det svårt att systematiskt dressera en spårhund. Som hundförare måste du kunna förklara vilka svårigheter du vill ha i spåret och spårläggaren ska kunna åstadkomma just de svårigheterna, på rätt nivå, i den terräng ni har till ert förfogande. Spårläggaren ska inte heller ta några spontana initiativ som ni inte är överens om.

I början av spårdressyren är det bra om spårläggaren befinner sig i slutet av spåret för att leka med hunden, eller belöna den på annat sätt, när ni kommer fram. Men det ska bara vara under ett fåtal spår i början. Hunden ska inte lära sig att rusa ut i spåret för att hitta en person att leka med. När hunden nått längre i sin utbildning kommer många av spåret att sluta i ingenting. För att inte hunden ska "avdresseras" eller tappa intresset för spåren ska hundföraren (och spåret) vara belöningen för hunden.

En del trailing-instruktörer startar hundarna på "motivationsspår" då spårläggaren leker upp hunden för att sedan försvinna. En efter en mycket kort stund släpps hunden på spåret (i början lös) och rusar ut till spårläggaren. Men jag vill ha en hund som lugnt och analytiskt startar spåret, luktdiskriminerar och bestämmer spårets riktning. En hund som travar på i spåret, stannar när den råkar i svårigheter, tar upp spåret igen. Energin ska kanske räcka till åtskilliga kilometer spår.

När spåren med förarbelöning är ordentligt befästa kommer spårläggaren in igen vid spårslutet.

Med ett spår som ska ligga åtskilliga timmar måste spårläggaren planera sitt spår så att han/ho nkan återvända till utgångspunkte noch ta sig tillbaka till spårslutet igen utan att spårläggarens färskare vittring kommer i närheten av spåret.

Vid spårslutet ska hunden identifiera spårläggaren. Det kan ske på olika sätt, med skall, krafs, att hunden går upp emot spårläggaren eller, som jag föredrar, att hunden sätter sig framför spårläggaren. Åter igen är det spårläggaren som dresserar hunden på förarens uppdrag. Spårläggaren ska locka fram det beteende hos hunden som hundföraren vill ha som identifiering utan att vare sig hundföraren eller spårläggaren kommenderar hunden. Så fort det rätta beteendet är på väg belönar spårläggaren på ett passande sätt, med en boll, med godis, klicker eller vad nu hunden värderar högst.

I början kan spårläggaren stå väl synlig för att sedan gömma sig mer eller mindre väl.

En särskild svårighet är när spårläggaren är i rörelse, dvs går mot eller från hunden. En lämplig markering från hunden för att visa att personen luktar "rätt" är att hunden stöter nosen mot handen eller låret på spårläggaren. Också det ett beteende som spårläggaren måste locka fram för att sedan kunna belöna det.