Hundföraren och hunden
Hunden och hundföraren är ett team - de arbetar tillsammans och löser problemen tillsammans. De två måste kunna läsa av varandra och förstå varandra. För hunden brukar det inte vara något problem att läsa av sin förare men många hundförare "läser" inte sin hund och förstår inte vad hunden berättar genom sitt kroppsspråk, inte heller när när föraren ger signaler som förvirrar hunden och hunden visar det tydligt. På spåret är det hunden som leder och föraren som följer. Därför blir det extra viktigt att föraren kan läsa av sin hund, se när hunden följer vittringen, söker efter vittringen eller gör något annat.
Det grundläggande i utbildningen av en hund är att hunden ska förstå och ha förtroende för sin förare. Hunden måste förstå oss, vad vi vill, vad vi är på väg att göra. Det betyder att vi måste bemöta hunden på ett sätt som hunden har förutsättningar att förstå. Det betyder inte att vi ska göra som hundarna gör, till exempel slicka på nosen eller bita över den. Men jag vill ge ett litet exempel utan anknytning till spårdressyren. Hemma har vi två hundar, mor och son. Varje gång de varit åtskilda, om det så bara varit ett par minuter,och sedan möts, stannar de till och slickar varandra kort på nosen. Jag använder min hand i stället för hundnosen, så varje gång jag och någon av hundarna möts stryker jag hunden över nosen och de svarar med att slicka mig snabbt över handen.På så sätt använder jag mig av ett beteende som hundarna har förutsättningar att förstå. Det gör dessutom att jag slipper hundar som hoppar upp mot ansiktet för att hälsa. De vet att de kan förvänta sig en hälsning från mig.
Hunden ska ha klara och tydliga signaler som den förstår, dvs som bara betyder en sak för hunden. Det bästa sättet, men det är inte lätt för hundföraren, är att minska framför allt på orden men också på gesterna. Se vad hundarna gör, till exempel en tik som tillrättavisar en valp. Hon börjar titta på valpen med fast blick. Räcker inte det går hon över till att stirra. Om inte det heller hjälper ökar hon gradvis hotet genom att vända fronten mot valpen, blåsa upp sig, stelna till, ställa sig över valpen innan hon kanske till slut morrar och tar valpen över nosen med munnen. Tiken stegrar sina signaler efter hand och använder inte kraftigare signaler än vad hon absolut behöver.
I stället för att stegra signalerna långsamt rycker vi i kopplet, höjer rösten eller ger den godbit. Visst blir det obehagligt för hunden men det är inte säkert att den förstår vad vi vill. En hund hör mycket bättre än vi och kan urskilja svaga ljud på långt avstånd trots kraftigt bakgrundsljud. Ändå ryter en del hundförare år sina hundar. Varför? Hunden hör ju men förstår troligen inte. Bygger detta upp ett förtroende mellan hund och förare? Knappast. Alla rörelser vi gör ska ha ett syfte. Om jag ska ge hunden ett kommando till ett lydnadsmoment vill jag också förmedla att det här ska bli roligt. Men samtidigt lutar jag mig över hunden och därmed hotar den. Hunden vill trolgen inte lämna eller sackar efter för att den inte förstår varför du hotar.
För hundföraren är det viktigt att dels studera hundars beteende mot varandra, men framför allt hur den egna hunden reagerar på sin förares beteende eller på vad som händer med vittringen i spåret.
Just förarens kroppsspråk är ett problem. Hunden uppmärksammar den minsta variation i våra rörelser och kopplar den till vad som händer. De skapar mönster. Om hundföraren hela tiden står vänd i den riktning spåret troligen fortsätter så kommer hunden, när den vill kontrollera riktningen, att titta på hundföraren i stället för att leta efter spåret. Utan att vara medveten om det har föraren lärt hunden att ta en genväg till vad den tror är rätt riktning, även om vittringen saknas. Försök i stället att variera din kroppsriktning när hunden undersöker vart spåret tar vägen. Ibland står du vänd mot spåret, ibland åt vänster eller höger eller vänder ryggen mot spåret. Först när hunden drar i linan för att komma iväg följer du med hunden.
Kommandon
Det är inte alltid så enkelt att komma ihåg att hundar inte är födda med vårt språk. De lär sig enstaka ord (åtminstone i vissa situationer) men framför allt är det kroppsspråk och tonfall som
betyder något för hunden. Det verkar som hundarna med växande erfarenhet också lär sig de enskilda ordens betydelse.
Fysisk närhet och hundförarens händer ska betyda trygghet för hunden. Om hundföraren lutar sig över hunden ska det endast betyda att föraren ska belöna eller hjälpa till med något. Händerna ska betyda belöning, smek, direktiv men aldrig tillrättavisningar eller straff.
På samma sätt som med kroppsspråket i övrigt måste kommandona vara entyda och ska inte upprepas. I mantrailing behövs egentligen bara två kommandon, "Leta spår!" respektive "Spår!". Även "Stanna!" och "Vänta!"eller"Sakta!"kan vara användbara.
Det första kommandot är "Leta spår!". Detta får hunden efter att den luktat (och kanske slickat) på smellern. Kommandot ska komma samtidigt som hundförarens hand snabbt förs rakt ner mot marken vid sidan av hundens nos - om det behövs. Hunden kommer spontant att med nosen förja handen ner mot marken.
Man kan inte vara för noggrann. Det visa Lira mig. Jag använde kommandot "Sök spår!" samtidigt som jag utbildade henne i vapensök och utan att tänka mig för använde kommandot "Sök!". Följden blev att hon övergick från spår till sökbeteende så snart hon närmade sig något som hon kände igen från sökträningen. Trög som jag är förstod jag ingenting först men när jag bytte kommando till "Leta spår!" försvann problemet. Av detta kan man lära sig att hunden tar allt bokstavligt. Med ökande erfarenhet lär sig hunden känna igen enskilda ord.
Kommandot "Stanna!" eller "Vänta!"är mycket användbart, till exempel när man ska korsa en gata, öppna en dörr, balansera på en stock eller spåra över ett oländigt kalhygge. På samma sätt är det med "Sakta!". Medan man tar sig fram över blankis eller ett annat problemområde eller försöker lösa upp trassel med spårlinan är det bra om hunden inte drar.
Hantering av linan
Linan är ett kommunikationsmedel,inte något man använder för att korrigera hunden. I linan känner hundföraren direkt om hunden spårar, söker efter spåret eller gör något annat. Detta är särskilt viktigt när det är mörkt och det är svårt att läsa hundens kroppsspråk.
Linan bör inte vara mer än fem till tio meter lång, beroende på miljön. Den längden gör att hunden kan arbeta fritt utan att förlora kontakten med hundföraren. Oftast tycker jag att en femton meters lina är alldeles för lång och besvärlig att hålla reda på i spåret. En tumregel för hur lång linan bör vara i olika situationer är att det ska vara enkelt för föraren att befinna sig rakt bakom hunden.Annars finns risken att det hunden uppfattar en snd dragning i linan som en signal om vilken riktning den ska ta.
Det behövs ingen tjock lina utan det räcker med en vanlig flagglina som får plats i fickan när den inte används. Själv har jag en ögla i början av linan, medan andra inte vill ha det. En karbinhake är enkel att knyta in i andra ändan.
Linänden hålls uppsamlad i ena handen, medan den andra handen används för att ta in eller släppa ut lina så att föraren hela tiden har direkt kontakt med hunden.I vänster hand har man all lina som inte används. Man ska aldrig ha linan släpande i marken där den bara ställer till problem. Den fastnar på de mest olämpliga ställen eller drar med sig pinnar och grenar.
Belöningar
När jag tränar hunden på nya svårigheter brukar jag belöna hunden direkt i spåret så snart svårigheten är avklarad. Men det gäller att läsa hunden och avgöra om det är jag eller hunden som tycker det är en svårighet.
När hunden klarat svårigheten, ett virrvarr, en återgång i eget spår eller liknande, brukar jag stanna, klappa om hunden och berätta hur nöjd jag är med att hunden klarat svårigheten. Belöningen varierar från ett kort "Bra" till extra mycket jubel, allt beroende på svårigheten och hur mycket hunden fått anstränga sig. När hunden blir mer erfaren kommer den bästa belöningen att vara att hunden får fortsätta spåra direkt.
Efter spåret, eller när jag avbrutit spåret, belönar jag hunden. Så fort spåret är slut kopplar jag loss spårlinan och kastar en boll som hunden får jaga. Sedan plockar jag av spårselen och går en bit från spåret innan jag börjar klappa om hunden och berömma den. Det kan jag fortsätta med hela vägen tillbaka till bilen.
I trailing finns spårläggaren i slutet av spåret och då är det spårläggaren som belönar hunden,inte jag, när hunden markerat spårläggaren. Jag håller mig passiv medan spårläggaren leker med hunden,ger hunden godis eller vad som nu fungerar bäst.
Timing
En typ av spår används för att hundföraren ska lära sig läsa hundens signaler så bra som möjligt. Då ska hundföraren veta exakt var spåret går, var svårigheterna finns. När allt går som det ska behöver hunden inga belöningar. Det är belöningnog att få fortsätta spåra, att få tillfredställa jaktlusten. Men det gör det extra viktigt att stanna omedelbart så snart hunden inte spårar. Det syns och känns i spårlinan. Hunden får bara röra sig framåt genom att spåra. Om hundföraren följer hunden när den gör något annat visar hundföraren att det är godkänt att hunden luktar på urinfläckar, äter blåbär eller liknande.
Hundar visar ofta i slutet av spåret vad som kan kallas en "närhetsmarkering", det vill säga att hunden är nära spårläggaren. Markeringen sker oftast genom att hunden snabbt vrider huvudet mot spårläggaren (som inte syns och inte befinner sig i vindriktningen). Om vi vill att ska markera närhet så gäller det att vara med och belöna omedelbart.
Hundföraren måste sluta vara medveten om sig själv och bara "känna"vad hunden gör för att kunna reagera snabbt nog. Den som flugfiskat förstår vad jag menar; ska jag först tänka: oj, hunden markerar något, så kommer min bekräftelse eller belöning för sent.